A spontaneous trip to Iran (Part 2 of 3) - Shapour I
 

Part 2 - The Cave of Shapour I

While sitting in the car on our way from Isfahan to Shiraz I was listening (as I always do) to the Swedish history podcast Historiepodden and chose two older episodes about Persian history. In episode 53 Daniel Hermansson mentions that there is a cave up high in a mountain, not far from Shiraz, where a statue of Shapour I is standing. I’m asking Helia if we would have time for a quick visit to this place but she wasn’t quite sure due to our tight schedule.

         So who was this Shapour I? He was son of Ardeshir I, the second ruler of the Sasanian era, about 242-270. He was successful in battles and even captured the Roman emperor Valerian (who by the way was the first Roman emperor to ever have been taken capture). Some stories are saying that Shapour skinned Valerian and filled the skin with straw, only to place him as a general object to be seen. Another story is that Valerian himself looked for Shapour after a mutiny among his own men*.

         When I’d read about this statue I understood that it was placed in limestone cave outside the city Bishapur, about two hour car ride from Shiraz. The statue is dated to about 260 A.D. and is the biggest one found from the Sasanian era. It’s made out of stalagmite and is 6,7 x 3,4 meters. The cave itself is 800 meters above the foot of the mountain, which should be about 1280 meters above sea level, and it would be around a 90 minute walk to reach the entrance.

         Helia had seen the statue a couple of times, but Hassan had not, so around five o’clock one morning we had ordered a car to take us to Bishapur. The reason for the early hour was to avoid the 50 degrees Celsius that temperature easily could reach during the middle of the day. We reached the mountain around eight o’clock and after only fifteen minutes of walking a guide caught up with us. He offered to show us a short cut that was supposed to be quicker, though not the least bit easier. I never understood how he could know where to go, but I guess he had learned after walking the same way every single day for the last seven years, which he had done…

When we had been walking for just a bit I looked up against the entrence of the cave and couldn’t imagine that it was 30 meters wide and 15 meters high. It still looked really small and I was wondering how the heck we would be able to enter… After lots of huffing and rivers of sweat we reached the stairs that would finally lead to the cave entrence. I had already read about the statue and seen pictures of it, but I still couldn’t imagine the feeling when I took the last steps up the stairs and actually could see the head of the statue and then the rest of the body. It was magical. Hundreds of years of history in one single place. “He must have seen a whole lot of things” I thought.

Half way there.
The cave entrance is marked with a red circle.

On our way up the mountain we could see both birds...

 

...and lizards.

In front of the great statue of Shapour I.

 

Our lovely guide made us some tea and Hassan rested while I was running around with my camera, taking pictures and recorded different angles. After some tea and snacks the guide asked if we wanted to see the inside of the cave. Of course!

It was completely dark and guaranteed dangerous to go into the cave alone. A small bucket was placed to collect dripping water at one place – of course I had to taste it. We passed a part of the cave with lots of cliffs without seeing any bottom and eventually reached another opening of the cave with beautiful view over the village down below.

 

Teatime in the cave of Shapour.

Inside the cave there were sometimes quite narrow passages.

Another exit of the cave. What a view!

Once we got back to the statue we realised it was time to head back to the car. The walk downhill took almost as long as on the way up but it was a lot warmer. At one point I went down to a squat to take a photo and I felt my legs shaking of exhaustion – but it was worth it and I would do it again without hesitating.

I would dare to say that I not only felt and got to know, but also became overwhelmed by the wings of history during this trip. The places we visited are boiling with culture and history and I wish that more people could get to know it, which is why I want to spread some parts of what I’ve experienced.

@MariaOriental Instagram:
Speeded up walk through of the cave of Shapur I.

_________________________________
*Kent Eklind “Iran – från dåtid till nutid”.

 
Maria Granströmpersisk dans, historia, helia dance companyKommentera
En spontanresa till Iran (Del 2 av 3) - Shapour I
 

Del 2 - Shapourgrottan

När vi satt i bilen mellan Esfahan och Shiraz lyssnade jag föga förvånande på Historiepodden och valde två gamla avsnitt som behandlade olika delar av Irans historia. I avsnitt 53 om Det Sassanidiska Persiens födelse nämner Daniel Hermansson i förbifarten att det strax utanför Shiraz finns en grotta högt upp i ett berg med en staty av Shapour I. Jag frågar lite försiktigt Helia om vi skulle ha tid med en liten utflykt även dit men det var tveksamt om vi skulle hinna med det med tanke på vårt ganska fullspäckade schema.

         Vem var då Shapour I? Shapour I var son till Ardeshir I och den andre regenten under den sassanidiska eran, c:a år 242-270 e.v.t. Han var framgångsrik i strider och tillfångatog den romerske kejsaren Valerianus (vilken var den första romerska kejsare att någonsin tillfågatas). Somliga berättelser säger även att Shapour lät flå Valerianus och fylla honom med halm och placera honom till allmän åskådan. En annan version är att Valerianus själv sökt upp Shapour efter ett myteri bland de sina*.

         Efter att ha tagit reda på lite mer om denna staty fick jag klart för mig att den var belägen i en kalkstensgrotta en bit utanför staden Bishapur, drygt två timmars bilfärd från Shiraz. Statyn är daterad till 260-talet och är den största statyn som återfunnits från den sassanidiska eran. Den är uthuggen ur en gigantisk stalagmit och mäter 6,7 x 3,4 meter. Själva grottan ligger 800 meter över bergets fot, vilket motsvarar c:a 1280 meter över havet och det beräknas ta ungefär 90 minuter att promenera upp.

         Helia hade redan sett statyn ett par gånger, däremot hade inte Hassan det, så strax innan klockan fem en morgon hade vi beställt taxi och begav oss mot Bishapur. Anledningen till den tidiga tiden var helt enkelt att undvika 50-gradig värme som temperaturen kan komma upp i dagtid i området. Strax innan klockan åtta var vi framme vid bergets fot och efter att bara ha gått en kvart kom en guide ikapp oss. Han erbjöd sig att visa oss en genväg uppför berget. Denna genväg skulle gå snabbare men var knappast lättare. Jag begrep aldrig hur han kunde veta hur vi skulle gå, men efter att ha gått samma sträcka i sju år – såsom han gjort – kan man kanske sin sak…

När vi gått en bit och såg upp mot grottöppningen kunde jag inte föreställa mig att den var 30 meter bred och 15 meter hög – den såg fortfarande pytteliten ut och jag undrade hur tusan vi skulle ta oss in. Efter mycket pustande och floder av svett nådde vi så trappan som slutligen ledde upp till grottöppningen. Jag hade ju redan läst om statyn och sett bilder men jag kunde ändå inte föreställa mig känslan när jag tog de sista stegen uppför trappan och först såg huvudet av statyn och sedan resten av kroppen. Det var magiskt. Så många hundra år av historia på en så avlägsen plats – ”han måste ändå ha sett en hel del” tänkte jag.

Halvvägs. Grottöppningen är inringad med rött.

På vägen uppför berget såg vid både fåglar...

 

...och ödlor.

Framför statyn av Shapour I.

 

Vår fantastiska guide gjorde i ordning te, Hassan vilade och jag sprang omkring med min kamera och fotade och filmade från alla möjliga vinklar. Efter lite fika undrade så guiden om vi även ville bege oss in i grottan. Givetvis!

 
Det var fullständigt kolsvart och garanterat livsfarligt att ge sig in själv. En liten hink var uppställd för att samla upp vatten som droppade från grottans tak – klart en måste smaka. Vi kom fram till diverse stup där det inte gick att se någon botten och vidare ut i en annan ände av grottan med otroligt vacker utsikt över byn nedanför.

Tepaus i Shapourgrottan.

Grottan bjöd ibland på aningen trånga passager.

En annan av grottans utgångar. Vilken utsikt!

Väl ute ur grottan insåg vi att det var dags att bege sig nedåt igen, tillbaka mot bilen. Promenaden ner tog nästan lika lång tid som upp och klockan var runt 12, så det var betydligt varmare än på vägen upp. Vid ett tillfälle satte jag mig på huk för att fotografera och riktigt kände hur benen skakade av trötthet – men allt var värt det och jag skulle utan tvekan göra om det!

Jag vågar nog påstå att jag inte bara känt, utan snarare gång på gång blivit översköljd av historiens vingslag under resan. Platserna vi besökt fullkomligt sjuder av kultur och historia och jag önskar att fler fick ta del av den, varför jag gör ett försök att sprida lite av det jag upplevt.

@Maria Oriental on Instagram:
Speeded up walk through of the cave of Shapour I."

_________________________________
*Kent Eklind ”Iran - från dåtid till nutid”

 
Maria Granströmpersisk dans, historia, helia dance companyKommentera
En spontanresa till Iran (Del 2 av 3) - Hafez

Del 2 - Hafez gravmonument

Medan vi var i Shiraz besökte vi poeten Hafez gravmonument. För att ta reda på flera fakta kring poeten har jag läst en text av Ashk Dahlén som översatt hans dikter till svenska, vilket också är första gången de översätts från originalspråk till något skandinaviskt språk.

Vid Hafez gravmonument.
Foto: Helia Bandeh.

Poeten Hafez var verksam under 1300-talet och kan nog sägas vara en av de mest inflytelserika diktarna inom persisk litteratur både under och efter sin tid. Hans fullständiga namn var Shams al-din Hafez och han levde 1324-1390. Han växte upp i Shiraz som under denna tid kan beskrivas som en kulturell och litterär kärna i Iran. Nämnas bör också att staden var centrum för de akemenidiska och sassanidiska riken som regerade i Mindre Asien innan införandet av islam. 

         Som ung studerade han Koranen och senare teologi, grammatik, litteratur och retorik vid en teologiskola och han visade tidigt en fallenhet för språk och poesi. Hafez tros ha skrivit upp emot 600 dikter varav 486 av dem är så kallade ghazaler – korta lyriska dikter på 5-15 verser på rim. Ghazalen kan härledas tillbaka till den gammalarabiska poesin, men har innehållsmässigt sina rötter i sassanidisk sång- och musiktradition. Dahlén beskriver honom som i första hand lyriker och inte mystiker.

Den breda trappan mellan de två trädgårdarna.

Till minne av Hafez uppfördes 1452 ett monument i en av Shiraz stora trädgårdar. För att komma fram till paviljongen i vilken hans marmorkista står, går besöken uppför en bred trappa och in i ännu en trädgård. Väl vid marmorkistan ska besökaren enligt seden lägga en hand på kistan och läsa ett par rader ur Koranen, vilket Helias vän litteraturvetaren Hassan gärna gjorde. Med djup vördnad inför denna poet och det han givit den persiska litteraturen, lade jag en hand på kistan och lyssnade till Hassans läsning.

Vid Hafez marmorkista medan Hassan läser några rader ur Koranen.
Foto: Helia Bandeh.

         Det finns även något som direktöversatt kan kallas ”Hafez-läsning”. Kortfattat går det ut på att en person kan lägga en hand Hafez diktsamling Diwan och rådfråga poeten vid svåra beslut. Genom att slå upp boken och läsa den dikt som kommer upp blir frågan först definierad och sedan även besvarad. Vi satte oss i den breda trappan vid ingången och ställde våra frågar som – precis som det är sagt – blev definierade och även besvarade.

         Sammanfattningsvis kan sägas att jag anser att detta gravmonument vittnar om den roll som Hafez spelat i den persiska litteraturen. Han har inspirerat författare och poeter i såväl Iran som resten av världen. Det visar också att litteraturen är – och länge har varit – en stor del av den persiska kulturen.

Maria Granströmpersisk dans, historia, helia dance companyKommentera
A spontaneous trip to Iran (Part 2 of 3) - Hafez

Part 2 - The grave monument of Hafez

While in Shiraz we paid a visit to the great poet Hafez’s grave monument. To get to know more facts about the poet I’ve read an article of Ashk Dahlén, who’s been translating his poems to Swedish, who also happens to be the first to translate these poems from its original language to any Scandinavian language.

By the grave monument of Hafez.
Photo by Helia Bandeh.

The poet Hafez lived during the 14th century and could be one of the most influential poets in Persian literature, both during and after his life. His full name was Shams al-din Hafez and he lived 1324-1390. He grew up in Shiraz, which during this time of history was the cultural and literary heart of Iran. The city was also the centre of the Acamenidian and Sasanian empires that ruled Asia Minor before the introduction of Islam.

As a young man, Hafez studied the Quran and later theology, grammar, literature and rhetoric by a theology school and in early years he showed a talent for language and poetry. It is believed that Hafez wrote nearly 600 poems, whereof 486 are so called ghazals – short lyrical poems of 5-15 rhyming verses. The ghazal is to be derived from the old Arabian poetry but its content has its origin in the song and music traditions of the Sasanian era. Dahlén describes him first of all as a lyricist and not a mystic.

The stair that separates the two gardens.

In honour of Hafez’s memory a monument was made in one of the big gardens of Shiraz in 1452. To get to the pavilion where the big coffin of marble is placed, the visitor will walk a really wide stair and in to another garden. At the coffin of marble one should – according to the customs – place one’s hand on the coffin and read a part from the Quran. Helia’s friend Hassan, who is a literary, gladly did this part. With the deepest of reverence of this poet and what he has given the Persian literature, I placed my hand on top of the coffin and listened to Hassan’s words of the Quran.

Hassan reading a part from the Quran by the grave monument of Hafez.
Photo by Helia Bandeh.

There’s also something called “Hafez reading”. Briefly it means that a person will place her/his hand on top of Hafez’s poem collection Diwan and ask the poet's advice when faced with hard decisions. By randomly opening the book and read the poem that shows, the question will be first defined and then answered. We took a seat at the wide stair in between the two gardens and asked our questions – as it was said – and they became defined and answered.

To sum up I’d like to say that this monument shows the important role that Hafez has had in the Persian literature. He’s been inspiring authors and poets in both Iran and the rest of the world. It also shows that the literature is – and for a really long time has been – a big part of the Persian culture.

Maria Granströmpersisk dans, historia, helia dance companyKommentera
A spontaneous trip to Iran (Part 2 of 3) - Chehel Sotoun

Part 2 - Three places

Taking a picture of the photographer outside the tomb of Saadi.

During our trip we visited a couple of places that has played a big part of the Iranian culture and history. Therefore I’d like to describe some of them a bit more specific.

First a list of the dynasties of Iran till the revolution 1979:
Safavid Dynasty (1501-1736)
Afshari Dynasty (1736-1802)
Zand Dynasty (1750-1794)
Qajar Dynasty (1781-1925)
Pahlavi Dynasty (1925-1979)

Chehel Sotoun

When Helia teaches Persian dance she often refers to the sources of paintings from the Safavid and Qajar Dynasties. These are to be seen in lots of books and not least on internet, but to be able to see the original paintings from this period of time is a whole other story. Some of them are preserved in Chehel Sotoun in Isfahan, completed in 1647. The name means “40 pillars” and refers to the entrance of the building which has 20 pillars. Together with the mirror image made by the pool in front of the entrance it makes up for its name of 40.

Cooling water in the pool outside the entrance.

The 20 pillars and the mirror ceiling.

Posing outside the entrence.

 Before we entered the into the big hall with the paintings Helia stopped me and calmly asked “Are you ready for this?”. We entered the hall and it was – the least to say – magnificent. Gigantic paintings covered the walls and knowing the fact that these were made during the 17th century – and thereby survived the Afghan invasion during 18th century – was indescribable.

Helia tells us about the painting that shows a banquet where Shah Tehmasp invites the Indian prince Humayun.

Two of these paintings represented big battles of the Safavid Dynasty with kind of brutal details, swords, blood and decapitated heads. Others represented pleasant banquets where regents from different countries were dining and enjoying the music and dance. One of these banquet paintings was extra interesting. It shows a banquet where Shah Tahmasp invites the Indian prince Humayun that fled to Iran in 1543.

The beautiful walls and ceiling beside the painting of the battle of Karnal in 1739.

Details of the painting of the battle of Karnal.

 

I now realise that this will be longer than I expected.
Therefore, this Part 2 will be devided into three smaller parts...

Maria Granströmpersisk dans, historia, helia dance companyKommentera